– Jag tror inte att djuren har det sämre. Men mer upptäcks och det är ett tecken på att kontrollverksamheten fungerar bättre, säger Björn Dahlén, djurskyddschef på Jordbruksverket.
Sedan 2009 sköter länsstyrelserna kontrollen av djurskydd. Förra året arbetade cirka 240 personer med tillsyn av djurskyddet och över 12.000 inspektioner utfördes. Omkring sextio procent av dem sker efter det att anmälningar om missförhållande kommit in, enligt Björn Dahlén.

I Skåne, som är ett av Sveriges djurtätaste län, har antalet djurförbud ökat kraftigt i år. Under 2010 utfärdades 19 förbud, halvvägs in på 2011 har redan 16 stycken delats ut. Juha Toropainen är länsveterinär i Skåne och håller med Björn Dahlén om att ökningen troligen beror på andra saker än brutalare djurägare.

– Magkänslan säger inte att människor blivit elakare mot sina djur, men allmänheten har blivit mer medveten om djurs rättigheter.
Ett generationsskifte inom lantbruket spelar också in, tror Juha Toropainen. När äldre bönder inte längre orkar sköta jordbruket och det inte finns någon som kan ta över blir ofta djuren lidande.

Som länsveterinär har Juha Toropainen sett det mesta vad gäller felaktigheter kring djur.

– Vad är värst? Att magra av för att man inte får mat? Eller törsta ihjäl för man inte får vatten? Eller inte få vård när man är sjuk? Jag har sett alltihop men vet inte vad som är värst, faktiskt.

I de flesta fall spelar yttre faktorer som psykisk sjukdom, dödsfall eller plötslig ekonomisk kris en avgörande roll, säger Juha Toropainen.

– Man hamnar i en nedåtgående spiral där djuren hamnar i kläm.

Inspektörer och veterinärer möts många gånger av ilskna och aggressiva djurägare. Men vissa som får sina djur omhändertagna och beläggs med förbud blir också lättade.

– Man får ett tack för att någon såg detta och tog ett ansvar innan det var för sent.

källa: dn.se

TEXT OCH BILD: ANETTE RIMÒNT
Redan för tio år sedan hävdade vissa forskare att det inte främst är katternas fel att barn blir allergiska mot katt. Risken är visserligen större i familjer där man har katt, men riskökningen är förvånansvärt liten. Varför förekomsten av astma och allergi har ökat under de senaste femtio åren vet man faktiskt inte. Det finns flera teorier om varför. En mer rimlig förklaring är att det är något som får immunsystemet att löpa amok. Idag, tio år senare, är det fler forskare som är inne på samma linje. Ändå tycks man inte ha kommit så mycket närmare ett slutgiltigt svar. Fler studier görs, vissa forskare säger si och andra säger så. Läget tycks vara mer förvirrande än någonsin.

NÅGRA FÄRSKA STUDIER

En norsk doktorsavhandling som blev klar nu under hösten krånglar till det ännu mer. I den studien följde man 260 nyfödda barn tills de fyllde tio år. Forskarna bakom studien säger att den är unik. De har inte hittat några andra studier som följt barn ända från födseln som visat att det finns ett samband mellan kattinnehav och astmautveckling. De norska barnens lungfunktion testades vid födseln och vid tio års ålder. Åren mellan testerna anser man bidrar till en säker diagnos. Resultatet av studien visar att det finns ett samband mellan tidig exponering av allergener från katt och en senare utveckling av astma och överkänslighet i luftvägarna. Däremot fann man inget samband med allergiutveckling.
Om man sneglar på några andra studier som publicerats under året så har en amerikansk från Columbia University hittat samband mellan kattägarskap och astma, allergi och överkänslighet. En annan amerikansk studie från University of Cincinnati visar att kattägarskap kombinerat med överkänslighet ökade risken bland 4-åringar till allergiska föräldrar att drabbas av eksem. Hundägarskap minskade däremot eksemrisken. Den så kallade Detroit Childhood Allergy Study birth cohort från USA visar att allergiska 18-åringar med tidig exponering av husdjur visserligen hade lägre IgE-antikroppar i blodet, men att det fanns en tendens att oddsen för överkänslighet ökade bland dem som haft fler än ett husdjur under första levnadsåret. Medan en studie från Karolinska Institutet visar att oddsen att utveckla allergiska besvär faktiskt minskade om man haft hund eller katt. Och det gällde dessutom en undersökning av en högriskgrupp med 5-åringar med överkänslighet och andningssvårigheter.

HÖSNUVA VANLIGASTE ORSAKEN

Ändå är det inte astma och allergi som är den vanligaste orsaken till varför familjer avstår från att skaffa katt. Det är hösnuvan som är den vanligaste orsaken, och den är säsongsbunden.
Den så kallade ISAAC-studien (International Study of Asthma and Allergies in Childhood) från Spanien visar att oddsen att ha drabbats av hösnuva när man är 10-11 år gammal är högre om man haft katt under första levnadsåret. Oddsen är dessutom högre om man haft katt än om föräldrarna har hösnuva.

INTE TILLRÄCKLIGT STARKA BEVIS

Om vi går tillbaka i tiden och tar hjälp av en tysk reviewartikel som publicerades i år så får vi en intressant tolkning. De tyska forskarna som skrivit artikeln har gjort en systematisk granskning av trettio vetenskapliga studier som publicerats mellan år 2000 och 2009. Samtliga har undersökt katters eller hundars roll i astma- och allergiutveckling.
De flesta av studierna verkar ha kommit fram till att exponering av katt eller hund tidigt i livet inte har någon effekt på utvecklingen av symptom på astma eller andningsbesvär. Exponering av hund verkade dessutom ha en skyddande effekt. Enbart sju av studierna påstod det motsatta om katt. Forskarna påpekar dock att man ska vara försiktig med att dra några förhastade slutsatser av detta. Det finns många faktorer som skiljer dessa studier åt, och det gör inte saken lättare. De är helt enkelt för olika för att kunna sammanvägas. Hur som helst menar forskarna bakom granskningen att det inte finns tillräckligt starka bevis för att beslutet att ha eller inte ha katt ska byggas på den forskning som hittills gjorts. Det beslutet bör grundas på helt andra argument än att det finns en risk att utveckla astma eller allergi. Den som har anlag för allergi löper dessvärre en stor risk att utveckla astma eller allergi, oavsett om det finns en katt i hemmet eller inte.

FORSKNINGEN TAR ANDRA VÄGAR

Tittar man på flera av de stora forskningsprojekten om astma och allergi i världen kan man se en trend. Nu undersöks många andra faktorer som kan ligga bakom utvecklingen. Sökandet pågår febrilt, och man går både på bredden och djupet för att kunna kartlägga vilka faktorer som samverkar med varandra och hur de samverkar. Även om katten fortfarande finns med i bilden så är den bara en av många andra faktorer.
Om man funderar över vart den ökande utvecklingen av astma och allergier håller på att ta vägen så finns det en studie från Göteborgs universitet som publicerades förra året som kan ge ett besked. Åtminstone om astma. Jämför man med studier som gjordes för 18 år sedan så har förekomsten av astma inte ökat. Förekomsten av de flesta luftvägssymtom har faktiskt minskat. Det tyder på att den ökning av astma som har observerats under de senaste femtio åren verkar vara över.

1 ) Grundläggande frågor. Är du allergisk? Har du andra sällskapsdjur? Har du tid? Hur bor du? Det är frågor man bör ställa sig innan man slår till. Ett sällskapsdjur måste fungera med dig och hela din familj.

2 ) Kastrering. Låt kastrera katten oavsett kön om du inte ska använda den i avel.

3 ) Vaccinera katten/hunden regelbundet.

4 ) Försäkring. Ett vårddygn kostar i genomsnitt 1 500 kronor och det springer lätt upp i stora summor om djuret är oförsäkrat. Premierna varierar, men räkna med minst 600 kronor per år.

5 ) Tiden. En hundvalp behöver mycket tid. Har du den tiden?

6 ) Pengarna. Det är dyrt att köpa hund. Föreningen Manimalis har beräknat (2005) kostnaden första året till 18 000 kronor, allt inräknat: själva valpen, veterinärkostnader, vaccin, försäkringar, foder, skålar, kammar, borstar, valpkurs, medlemskap i Svenska Kennelklubben etcetera.

7 )…  och katten nästan lika mycket om du köper en raskatt. Räkna med minst 6  000 kronor till resten, foder, katt-sand, veterinär etc.

8 ) Sommarkatt? Tänk inte ens tanken. Det finns 100 000 hemlösa katter i Sverige. Det är en myt att de klarar sig själva, vilket alla katthem är ett bevis för. I Sverige finns en omfattande lagstiftning kring djurs rättigheter. De gäller också katter och hundar.

Dorie Wilkins* (*namnet ändrat för att skydda identitet) hade bara fött upp Ragdolls i mindre än 2 år, och hade fått sin andra kull. Hon blev kontaktad av ett trevligt, ungt par som ville ha en kattunge, men de gillade inte hennes inställning att sälja kattungar vid 12 veckors ålder. De var bekymrade över att kattungen kanske inte skulle ty sig till dem. De pekade ut annonser i tidningen, där det stod om kattungar klara att flytta när de var 6 eller 8 veckor. ”Jag lät dem övertala mig,” suckar Wilkins. ”Jag sålde kattungar vid 12 veckor, eftersom det var vad alla andra verkade göra. Jag visste inte riktigt varför.” Hon föll till föga och lät en av kattungarna flytta till sitt nya hem, 7 veckor gammal.

Kattungen kom tillbaka när den var 10 veckor, och vägde mindre än den gjort när den flyttade 3 veckor tidigare. Ägarna klagade över att kattungen verkade förkyld och snörvlade, samt hade kronisk diarré och använde inte kattlådan. Den hade inte riktigt kommit till ro med familjens andra katt, och kattungen gömde sig mesta tiden under soffan. ”De sa att de aldrig skulle skaffa en raskatt igen, för att de bevisligen inte var friska,” säger Wilkins. Med veterinärbesök och en hel massa ompysslande, var kattungen tillbaka på tassar igen efter några veckor. Wilkins väntade tills denna kattunge var nästan 6 månader, innan hon lät den flytta till ett nytt hem igen.

Kattungens problem, hade ingenting med dess arv att göra.
”Kattungar bör lämna sitt hem först vid en minimiålder av 12 veckor,” säger Dr. Betsy Arnold, DVM, en veteran bland Siamesuppfödare och veterinär med en kattspecialiserad praktik i Rochester, New York vid namn Caring for Cats. ”På min praktik har jag sett kattungar komma in vid 6 och 7 veckor som vägt från 340g upp till kanske 400g. De är spädbarn. De hade behövt stanna hos sina mödrar.”

Tolv veckor kan verka ”gammalt” för människor, som är vana att se annonser om kattungar som är leveransklara vid 6 eller 8 veckor. De flesta av oss som har haft katt, har fått kattungar så unga. De är söta i den åldern, och de flesta människor tycker om att ha så små kattungar, för att se dem växa. Men, vi kan åstadkomma permanent skada hos kattungarna, genom att ta dem från deras mödrar så tidigt. Det finns många viktiga mentala, känslomässiga, och utvecklingsmässiga milstolpar en kattunge genomgår mellan sex och 12 veckors ålder. Att separera kattungen från dess mamma, syskon, och välkända omgivningar i den åldern kan orsaka ångest och stress i många fall, och allvarliga medicinska problem eller t.o.m. dö, i värsta fall.

Den här Somalikattungen är bara 2 veckor gammal. Hon är helt beroende av sin mamma.

POTENTIELLA PROBLEM VID TIDIG SEPARATION

Problem med immunförsvar och allmänhälsan
”Ett av de största bekymren med för tidig separation, är att kattungens immunsystem utvecklas som mest mellan 8 och 12 veckor,” säger Dr. Arnold. ”Immunförsvaret från mamman börjar avta, och immunförsvaret från vaccinationen har just börjat ta över. Under denna tid, är de mer mottagliga för sjukdomar, som luftvägsproblem och diarré.” Kattungar blir som regel vaccinerade mot kattsnuva och kattpest vid sex, nio, och tolv veckors ålder (Dock inte i Sverige. övers.anm.) Men, immuniteten från vaccinationen startar inte omedelbart efteråt; det kan ta upp till 10 dagar, innan det börjar verka. Fram till denna tidpunkt, har kattungarna fått en hyfsad immunitet genom antikroppar från modersmjölken, men detta är också den tidpunkt då de börjar avvänjas. Deras immunsystem ”hoppar över” från immunitet från modersmjölken till immunitet från vaccinet. Under denna tid, är deras immunsystem fullt upptaget med uppgiften, och lämnar kattungen mindre kapabel att slå ifrån sig andra sjukdomar. ”Stressen över att flytta till ett nytt hem och att vara utsatt för olika bakterier kan göra kattungen mer mottaglig för sjukdomar under denna period,” tillägger Dr. Arnold.

Vid sex eller sju veckor, har en kattunge just fått sin första vaccination; ( katt-ungar vaccineras normalt inte så tidigt i Sverige. övers.anm.) den nya ägaren får inte glömma att ge den andra vaccinationen. Ibland glömmer de, och detta kan få katastrofala följder. Colourpoint- och Perser uppfödaren Barbara Redalia, Tuleburg Cattery drar sig till minnes, ”En gång köptes en kattunge av oss, de nya ägarna brydde sig inte om att ge den andra vaccinationen, och när deras son blev allergisk, kom katten tillbaka till oss. Olyckligtvis hade katten dragit på sig kattinfluensa under sin tid hos de nya ägarna och utsatt en dräktig katt för detta virus, när den kom tillbaka till oss. Denna katt, vars eget immunförsvar mot kattinfluensa tydligen var nedsatt, blev extremt sjuk, aborterade en hel kull, och fick till slut avlivas.”

”Jag har talat med många nya husdjursägare som har köpt sina kattungar vid 8 veckors ålder, vilket är den legala minimiåldern i Florida,” säger Susan Geren, som föder upp Perser och Colourpoint med stamnamnet Pyewacket. ”Övervägande majoriteten av deras kattungar hade hälsoproblem, förmodligen orsakat av stressen från att separeras från sina syskon och mammor vid en så tidig ålder. Jag har förklarat för dem, mina skäl till att inte sälja mina kattungar för tidigt och föreslagit att i framtiden kan de använda detta som en slags mall till försäkran om vilka uppfödare som är mer intresserade av inkomsten de får vid kattunge-försäljning än av att sälja friska, välanpassade kattungar. Det är definitivt dyrare att behålla kattungar tills de är 4-5 månader gamla.”

Underbar? JA! Men vid 6 veckor är hon fortfarande en baby.

Vissa studier har visat att vaccination vid 6 veckors ålder kan vara för tidigt. ”Jag förlorade en gång en 10-månaders katt i kattpest,” berättar Mary Tyson, Thaison Siameser. ”Efter långa diskussioner mellan vaccintillverkaren och min veterinär, fann Pittman Moore’s vid sin undersökning att det inte handlade om ett dåligt parti av vaccinet. Cornell [Feline Health Center], som hade gjort obduktionsanalysen (och som också analyserade blodprov från katten, medan den levde), kom tillsammans med Pittman Moore, fram till slutsatsen att vissa katter inte utvecklar en varaktig immunitet från vaccin givet tidigare än vid 16 veckor, och att denna katt hade fått sin sista vaccination vid 12 veckor. Därefter vidhöll jag en policy att inte låta kattungar lämna hemmet förrän de hade fått alla sina vaccinationer vid 16 veckor.” ”Det viktigaste skälet till att jag säljer kattungar som är 12 veckor eller äldre, är att kattungar kan vara extremt ömtåliga, och att placera dem i ett nytt hem med ny miljö kan vara väldigt stressande, och ökar bara på risken att de blir sjuka,” säger Burmauppfödaren Jaina Wendtland. ”När detta händer kattungen, skyller köparen på uppfödaren, och med all rätt i många fall.”

När en kattunge är redo att flytta, kan också variera från katt till katt, eller från ras till ras. Vissa katter är helt enkelt inte stora nog att flytta, förrän de blivit lite äldre. Devon Rex uppfödaren Carole Goodwin noterar att katter av hennes ras är mindre och behöver fullt ut sina 12 veckor, för att hinna mogna och bli sociala. Amanda Bright, som föder upp Russian Blues under stamnamnet Kyina and Talisker, noterar att hennes ras har en tendens att vara lite tunnare och hon tycker att katterna behöver mer kroppsmassa för att kunna hantera vaccinationerna. Hon tycker det är bättre att vaccinera dem lite senare, så att katterna kan klara av eventuella problem som kan uppstå.

Det bästa är, ur hälsosynpunkt, att låta kattungen få sin första vaccination, medan den fortfarande bor kvar i sin invanda och välkända miljö. Första vaccinationen är inte tillräckligt för att behålla det redan erhållna immunförsvaret, och kattungen behöver tid för att dess immunystem ska helt och hållet övergå från ett system (modersmjölk) till ett annat (vaccination). De ska också vara tillräckligt stora och fysiskt mogna innan de är klara.

Problem med måltider och toalett
”Avvänjning är inte en händelse, det är en process,” säger Dr. Arnold. ”De börjar inte bara äta fast föda en dag helt plötsligt. De äter lite mat, diar, äter lite, diar, och så vidare. Så småningom äter de mer än de diar, och slutar då att dia helt. Detta händer inte vid 6 eller 8 veckors ålder.”

Lämnade åt sig själva, slutar mammorna så småningom låta kattungarna dia. Hos de flesta katter händer detta naturligt någonstans mellan 8 och 12 veckor. Emellertid är denna process väldigt viktig, då den lär kattungen att på ett positivt sätt hantera frustration och nekande. När kattmamma börjar vägra kattungen att dia, vilket den mycket gärna vill göra, lär hon den att klara av den frustration som uppstår. Kattungar som inte lär sig detta, kan utveckla beteendeproblem senare i livet.

Avvänjning är inte bara att få kattungen att äta fast föda. Det är en viktig tidpunkt, när kattungen börjar framhärda i i sin självständighet från mamma. Detta måste få lov att vara en process som utvecklas gradvis. ”För det mesta diar mina kattungar fortfarande vid 9 och 10 veckor, och ibland ännu längre,” säger Rosi Carroll, Bengals by RoJon. ”Jag har aldrig haft en kattungeköpare som ringt mig efter det att de hämtat en av mina kattungar, och klagat på att kattungen jamar efter sin mamma. De har kommit till ro ganska snabbt, i sin nya miljö.”

Det är också vanligt att alltför unga kattungar äter dåligt och har toalettlådeproblem. Många kattungar, 6-8 veckor, använder inte toalettlådan konsekvent. Jag har funnit att mina egna kattungar kan ta upp till 10 veckor på sig att skaffa sig sina egna toalettlådevanor, och hålla sig till dem. Diarré kan medfölja ändringar i dieten och stressen som kommer av att flytta till ett nytt hem. Diarré kan vara livshotande för en liten kattunge; allvarlig uttorkning och snabb viktminskning är ett allvarligt problem, när man bara har en liten kroppsmassa från början.

Problem med socialisering och beteende
Människor uttrycker ofta en önskan om att få en yngre kattunge, eftersom de är rädda att kattungen inte ska ty sig till dem, när den blir äldre. Detta är helt enkelt inte sant. Som Ann Segrest, Kiriki Korats säger, ”De äldre kattungarna tyr sig till sina nya människor precis lika bra. Katter har inte tvånget att, inte heller behöver de, etablera sin plats i ”högen” som hundar måste. Detta är en myt vi måste ta död på, så att kattungar kan få möjligheten att lära från sina mödrar och vara så friska och stress-fria som möjligt när de flyttar till sina nya hem.”

Det är sant att en kattunge som tagits väldigt tidigt från sin mamma, ofta tyr sig till en person som ett slags surrogatmamma. Detta kan verka gulligt, men är ohälsosamt. Sådana kattungar kommer ofta att försöka dia på filtar, kläder, knappar, t.o.m. örsnibbar eller på sig själva. De kan bli så totalt beroende av människor, att de kan komma att bli hysteriskt rädda eller neurotiska, när de lämnas ensamma. Många springer och gömmer sig, när de ser okända människor. Mest vanligt är emellertid katter som fråntas en riktig socialisering, och inte lär sig hur de ska bete sig tillsammans med andra katter. Detta gör dem direkt olämpliga som husdjur i hushåll med flera katter.

Kattungens socialiseringsfas börjar vid ungefär 4 veckor och kan fortsätta upp till 14 veckors ålder. Kattungar lär sig utforska sin värld under denna period, under tryggt överinseende av sin mamma. Mellan 9 och 14 veckor, lär de sig av sin mamma och kullsyskon, hur man beter sig tillsammans med andra katter. De lär sig känna igen och tolka katters kroppsspråk. Faktiskt bokstavligt talat, en katt som missar det här viktiga sociala steget kanske aldrig lär sig att ”prata” med andra katter.

Det är också under denna period som kattungen behöver få träffa många människor, på ett positivt sätt, så att den inte blir rädd för olika typer av människor. Felaktig tidig socialisering är orsaken till varför en del katter verkar rädda för män, människor med glasögon eller andra liknande saker.

Manx uppfödaren Marj Baker blev tvungen att föda upp tre kattungar, vars mamma inte kunde ta hand om dem, när de var 3 veckor gamla. ”De var bitare – eller ja, snarare småtuggare; de ville tugga på mina fingrar– och ville ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. De älskade också att tugga på mitt hår och många av mina klädesplagg blev blev slickade och tuggade på. De verkade väldigt munorienterade och var väldigt olyckliga om man lämnade dem ensamma för en stund. De flesta Manxkatter kan sysselsätta sig själva den mesta tiden, men inte dessa 3. Det var också svårare att vänja dem vid att använda en kattlåda med sand som toalett, de tyckte att det gick lika bra med vilken del av golvet som helst. Jag antar att jag inte var nån vidare bra kattmamma.”

Deborah Feldham, Glendoveer’s Abyssinians hade en liknande historia. ”En gång tog jag hand om två föräldralösa kattungar, som jag fick handmata med en spruta, för att de var så unga,” säger hon. ”De var inga lätta kattungar att ha att göra med. De var avundsjuka och osäkra, ofta visade de sin osäkerhet genom att gå på toaletten på de mest olämpliga ställen och klösa eller fräsa åt människor de inte kände. Jag tror att om dessa kattungar hade fötts i en mer säker miljö och växt upp med sin mamma tills de blivit lite äldre, skulle de ha varit bättre förberedda, känslomässigt, för att klara av sina nya hem. Kattungar lär från sina mödrar, kullsyskon och omgivningar.”

Kattungar behöver tiden med sin mamma och kullsyskon för att lära sig de viktiga lektionerna om livet – lektioner som gör dem till glada, friska, självsäkra kattungar. ”Jag har sett kattungar som tagits för tidigt från son mamma bli tygätare och neurotiska,” säger June Abbott Colwell, Velpaws Siameser. ”Kattungar behöver inte bara vara med sin mamma, utan också med sina syskon. De lär sig riktigt och acceptabelt lekbeteende från både sin mamma och sina syskon. Kattungar som tagits för tidigt, är inte så toleranta eller så självsäkra som äldre kattungar.”

Kattungen vid tolv veckor
Vid tolv veckor, är de flesta kattungar avvanda eller så gott som avvanda, har fått den sociala träning den behöver, av sin mamma och kullsyskon, har fått sin första vaccination, och har gått igenom den kritiska perioden, när immunystemet ska börja fungera. Korrekt hanterade och socialiserade av människor, har dessa kattungar lärt sig att utforska sin värld och möter den med ett glatt, utåtriktat självförtroende genom hela livet. Detta kan variera från katt till katt, och från ras till ras.

Det viktigaste att komma ihåg, är detta: det ska vara kattungens nuvarande, och framtida välmående som driver beslutet om vid vilken ålder den kan få flytta till ett nytt hem, inte pengar eller en simpel önskan om att få en yngre kattunge, av vilken anledning det vara må. Kattungetiden är flyktig. Du kommer att ha en kattunge bara en kort tid, men katten kommer att bo hos dig i många, många år. Du kanske personligen blir besviken över att behöva ge kattungen en extra månad eller två med sin mamma, när du hade hoppats på att få den tidigare, men det kommer att göra en enorm skillnad för den mentala, känslomässiga, och fysiska hälsan för kattungen genom hela dess liv. Om du letar efter ett husdjur via ett katthem, har du förmodligen inget val. Antingen du skaffar en kattunge genom en bekant eller hos uppfödare, insistera på minst 12 veckor, för kattungens hälsas skull. Du kommer att få en friskare, gladare, och mer social kattkompis på kuppen.

Vid 12 veckor är hon en frisk. glad unge, redo att möta livets utmaningar.
Copyright © 1994-2001 Barbara C. French/FBRL Services.